Gubbenpastubben_1

Ibland undrar jag hur det har blivit så här 

Jag sitter här iskogen på en stubbe och funderar på hur svårt livet kan vara ibland. Det borde varit enklare. Sedan jag föddes på 30-talet har det hänt så enormt mycket. Från en telefon med fingerskiva till datorer där vi kan prata med folk i hela världen i realtid. Vi har råd att besöka platser vi inte kunde drömma om i mitten av 1900-talet.  Men ändå är ändå inte folk nöjda. Varför?


Vi har en stor bred befolkning som består av vanliga knegare. Alla borde ha samma intresse av att vi har en ordentlig välfärd och ett tryggt samhälle där vi tar hand om varandra. Ändå så håller vi på att splittras i olika grupperingar där alla drar åt var sitt håll.


Kan det vara så att det insmugit sig en själviskhet och girighet bland oss? Där var och en roffar åt sig så mycket det går utan att bry sig om de som inte har det så lätt med sjukdom, ålderdom eller arbetslöshet. Girighet är en av de sju dödssynderna men ändå är det som att den prioriteras bland oss. Den borde bestraffas i stället. För det är så att om du tar något av den gemensamma kakan så är det någon annan som betalar. 


Det finns bara en inkomstkälla i vårt land och det är vad vi gemensamt producerar och säljer genom vår exportindustri, våra musiker, våra författare, eller högt utbildade människor som satt Sverige på kartan internationellt. Alla dessa genererar jobb och skatteinkomster till Sverige. Några andra pengar finns inte. Att byta varor och tjänster med varandra kan man göra men det ger inget välstånd åt någon annan.


Var skall detta sluta. Förmodligen i något politiskt kaos som det vi redan upplevt  där man käbblar i mun på varandra och inte pratar konstruktiva förslag till lösningar. Undrar du på att folk tröttnar på politiken. Detta ger i sin tur grogrund för en massa ytterlighetspartier som ser förenklade lösningar på problemen. Det är bara det att några enkla lösningar inte finns.


Jag är pessimist här på min stubbe. Nu går jag hem och tar mej en kopp kaffe....